Jobb, ångest och en himmelsk längtan.
Längtan finns efter att få börja läsa, resa, längta...det är längtan lite i sig som är njutningen. Njutningen är också sommar! det är svensk sommar, lite kyligt, jordgubbar, grillat, vin och ljusa kvällar!
Vi har idag kommit på vad vi ska ta oss för. Vi ska försöka starta ett litet företag! Mer info kommer när vi själva kommit vidare och fåt igång det hela. Håll tummarna!
Jag har också påbörjat mitt hemsida-projekt....ojojoj vad det tar mycket jobb och kraft. Jag känner mig alldeles vilse i cyber-världen! Men jag är fast besluten att jag ska klara av det!
Ni kan kolla in min sida här. Döm mig nu inte för hårt, tänk på att detta är alldeles nytt för mig och att jag fortfarande tränar, testar och är helt förvirrad! Jag vet ju knappt vad en widget är. (för ca 5 minuter sedan hade jag ingen som helst aning, nu har jag påbörjat läxläsningen!)
Kram på er!
Då var vi här igen..
Det känns också bra att jag äntligen tagit ett par beslut om min framtid!
Nu ska dessa planer bara sättas i verket också!
Kommer nog inte att blogga så mycket mer just nu! Eller jo...jag tycker att det är kul. Men det händer inte så mycket här hemma och mina känslor för vardagen bör vi inte tala högt om :)
Nu ska jag fortsätta packa upp....jag vet jag är seg men jag tror att det fortfarande någonstanns inom mig finns ett hopp om att åka tillbaka strax och då är det ju inte lönt att packa upp!
Kram på er!
Det är med tårar i ögonen...
och en klump i magen som vi lämnar ett soligt Thailand bakom oss. Det gör ont, inte bara psykiskt utan även fysiskt att behöva åka tillbaka till den vardag jag avskyr. Jag känner det i hela kroppen, det värker i varje muskel, i varje led.
Det är nu det är dags. Det måste ske någon sorts förändring och tiden är helt rätt just nu.
Att komma till Sverige kommer såklart att bli jätte kul, det finns många underbara släktingar och vänner som vi längtar efter, men vi hoppas att vi inte kommer att behöva stanna så länge. Vi hoppas på en snar returresa tillbaka till det land vi är menade att bo i.
Man tycker att tre månader är länge, en vanlig semesterresa varar vanligtvis i 2-3 veckor, men för oss har tre månader knappt räckt till. Vi har visst haft det helt underbart och kunnat njuta och verkligen ta dagen som den kommer. Men vi har inte stannat tillräckligt länge i Baan Hoong, gamle farmor & farfar har inte fått spendera så mycket tid med oss som de velat. Vi har inte hunnit åka till Koh Chang ännu inte heller hann vi åka till Samui och träffa kompisarna där. Så nej tre månader räcker inte.
Dessa tre månader har varit viktiga för oss, vi har nu insett att vi behöver förändring! Det är nu som vi kommer att ta tag i detta. Vi kommer att söka utbildningar och nya jobb. Vi har redan idag kontakt med flera stora europeiska företag i Thailand som vi hoppas på. Vi har slängt ut vårt intresse till många av de kontakter vi skaffat oss här nere.
Men det första målet just nu är att ta oss från Rayong-flygplatsen-köpenhamn-helsingborg utan att glömma något eller någon på vägen. Om vi råkar glömma Zimon så är det inte med vilje, det kanske bara blev så! Nej jag skämtar bara.
Största problemet är egentligen hur Milk ska kunna komma in i Danmark när vi landar. Han har ju inget uppehållstillstånd i passet. Smart drag familjen Thasi att glömma kontakta migrationsverket när Milk fick nytt pass. Men vi hoppas att det är en snäll kille i passkontrollen.
Nu tar vi vår 107 kg packning, låser dörren och säger Tack underbara Thailand. Vi ses snart igen!
Kram på er!
Finns inget att skriva om!
Imorgon ska jag och farmor åka in till Bangkok, där ska farmor få sin dom! Får hon följa med till Sverige eller inte?
Håll tummarna!
Det känns inget vidare att 3 månader går så fort! Det ska bli kul att träffa alla hemma, men det had varit bättre om vi kunde träffa alla här!
Livet kan vara ganska orättvist när man tänker på det! Varför skulle vi träffas och sen behöva välja var vi ska vara! Det är inget lätt val det kan jag lova!
Kram på er!
Sjukhuset, lång väntan och en ganska plötslig dans-uppvisning!
Vi har varit på sjukhuset i Lamphuun med Milks farfar.
Det går inte med ord att beskriva hur oorganiserat allt är på dessa sjukhus. Folk väntar timma-vis bara för att komma fram och få prata med läkaren. Alla väntar på samma ställe, akuta/ icke akuta/ barn/gamla etc. etc.
De stänger inskrivningen en timme för lunch?! Jag säger bara HALLÅ!! Folk är faktiskt sjuka!
Där satt vi och väntade i det lilla rummet tillsammans med ca 200 sjuka människor och anhöriga, ingen air-con och stenhårda plast-stolar. Jag hade ganska svårt att andas när jag delar luft med så många sjuka människor i 100 % luft fuktighet! DÅ HELT PLÖTSLIGT...hördes något i högtalarna..jag kunde inte höra vad men folk började ställa sig upp. Jag letade febrilt efter Milk i det fulla rummet för att få en liten notis om vad jag måste göra. Kommer kungen eller?
Jag ställde mig upp för jag var lite rädd att det hände något stort....ni anar aldrig vad som hände sen.
Musik började och 2 sjuksyrror började med någon sorts dans. Folk sitter och väntar så länge så nu måste de röra på sig lite!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Armar upp sträck, höger ben fram etc.
Det var lite som Mora Träsk! Jag kunde inte hålla mig, jag var tvungen att skratta! Det högsta skratt jag någonsin gett ifrån mig! Jag dog på plats!
Här sitter sjuka människor och väntar på vård så ska de dessutom behöva dansa!
Thailand Thailand!
De som jobbar på detta sjukhuset ska vara glada att inte jag eller mina barn behövde vård idag!
Kram på er!
9 timmar och 35 minuter…
…tog resan från Rayong till Baan Hoong med röda faran! Helt otroligt! Vi hade räknat med 14 timmar! Vi hade till och med funderat på att stanna över i Nakon Savan en natt! Men denna underbara, röda, lilla bil är otroligt stark.
Vår plan var från början att köra via Lampang, 200 km längre men utan att behöva ta vägen över Toern som är en av de farligaste bergsvägarna i Thailand. Men när körningen gick så bra och bilen fortfarande kändes stark beslutade vi att ta oss via Toern.
Vi stannade nedanför starten för att ta en lugnande cigg, sen hoppade vi in, bad en bön, spände fast barnen och tog sats. Det visade sig att det inte var så farligt att köra den vägen längre. Farligt är det såklart eftersom det fortfarande inte finns något skydd för ex stenras. Det finns inte heller något skydd mot att köra ut för kanten. Men vägarna är numera asfalterade och ganska fina.
380 svängar uppför ett berg klarade röda faran utan problem.
Jag älskar röda faran, jag älskar Thailand och jag skulle vilja ta Thailand med mig till Sverige.
Jag har nu kört röda faran för sista gången och jag grät på riktigt när jag lämnade över nycklarna! Som att ta farväl av en gammal vän!
Kram på er!
Be en bön...
Imorgon tidig morgon ger vi oss iväg....kl 05.30 startar röda faran för att ta oss (förhoppningsvis hela vägen) till Baan Hoong. Vi räknar med 10-14 timmars körning!
Den gamla fina bilen ska inte bara ta oss över slätter och motorvägar utan också upp för höga berg......
Jag säger bara BE EN BÖN FÖR OSS!
HÅLL ALLA TUMMAR OCH TÅR FÖR ATT VI IMORGON KVÄLL BEFINNER OSS I BAAN HOONG!!
Kram på er!
Folk blev visst lite förvirrade….
…av att vi firade vår bröllopsdag kvällen innan. Detta därför att vi visste att Kambodjas gränspolis väntade på mig igår. Skulle dit över dagen sedan fira bröllopsdag med familjen på kvällen. Det blev inget firande igår kväll då Kambodja tog allt för lång tid.
Fick i alla fall gjort en del inköp….och nu behöver jag inte åka dit fler gånger!!
Idag skiner solen och vi ska till poolen. Ikväll ska vi dricka upp de öl som Milks faster hade köpt till igår kväll men som aldrig blev öppnade! Sen får vi se om det blir Bangkok imorgon…
Kram på er!
För lite mer än 7 år sedan….
…utanför Cactusbar, Haadrin beach, Ko pangan, Thailand. Lite onyktra, lite glada, helt oförmögna att prata med varandra träffades vi. Jessica tillsammans med Jenny & Ange träffade Sparrisen och de 3 bögarna. Då var det en kul grej, då fanns inga planer för framtiden. Vi hängde lite och visst fattade vi tycke för varandra..idag känns det lite overkligt att vi firar 1-årig bröllopsdag!
Att vi är precis lika lyckliga idag som vi var då är också helt fantastiskt, då var vi lyckliga, utan förpliktelser men mycket förälskade. Idag är vi lyckliga, med livet fullt av ansvar och djupt förälskade. Ingen kan säga att det inte är skönt att leva det liv vi levde då, hänga, festa, njuta och bara precis behöva överleva. Men det finns inte heller någon som kan säga att det liv vi har idag inte är bättre, mycket bättre. Det är vi The Thasi-family och ibland tror jag att vi 4 är de mest lyckligt lottade människorna på hela jorden. Gud måste ha sett oss för något speciellt, annars hade han aldrig fört oss tillsammans.
Det är underligt hur livet styrs av små små val man gör på vägen. Hade Milk valt att inte åka med sin tvilling Mix till Bangkok den där natten för 7,5 år sedan hade vi antagligen aldrig träffats. Då hade Milk fortsatt sin drog-bana, gud vet vad som hade blivit av honom idag då?
Tänk om jag aldrig hade vågat ringa det där samtalet när vi kom till Bangkok, hade det då runnit ut i sanden?
Små val kan leda till något stort! Idag sitter vi här och håller om varandra, tittar på våra två älskade barn och undrar Hur gick det här till?
1-årig bröllopsdag ska vi fira ensamma på Cozy corner. Imorgon bär det av till Kambodja för sista gången denna resa.
Kram på er!
Födelsedagsfest...
Han behandlade Milks mamma på ett outhärdligt sätt när hon förra året bodde där för att hjälpa till att ta hand om deras son. Det är svårt för mig att släppa tanken på detta.
I vilket fall var det en mycket trevlig kväll med den GODASTE maten hittills. Buffe, mo garta, en form av grill/fondue tjofräs. All you can eat 109 bath....ojojoj jag åt för minst 4000:-
Funderar på om vi kanske ska äta där idag också!
Idag måste vi sätta oss ner och planera återstående tid lite, just nu rinner dagarna bara iväg och vi har fortfarande mycket som vi måste göra. Ex. köra bilen upp till Baan Hoong. Jag måste tack vare gränspolisen i Burma åka ut ännu en gång, vi måste hinna shoppa lite, hämta farmors visum.....hur ska tiden räcka till?
Vi har dessutom kommit på att Milk har inget visum att åka tillbaka med. Hans uppehållstillstånd sitter i det pass som ligger i lådan där hemma. Vi glömde att åka till migrationsverket efter att han fick nytt pass. Hoppas att det löser sig med personbevis och svenskt id-kort. Annars kanske hans dröm slår in....att få åka tillbaka till Thailand snart.
Jag undrar dock lite lätt varför de inte sa något när han "stämplade" ut ur danmark, de brukar vara så noga med att kolla att man inte overstayed.
Vi får väl se. Skickar de honom tillbaka så ska jag se till att han i alla fall får barnen med sig. Jag klarar inte dom helt själv!
Har läst hela Jessicas Ning-historia idag, www.in-my-shoes.com och jag beundrar Jessica massor. Vilken människa denna tjej är. Mycket inspirerande!!
Kram på er!
Regnet det bara öser ner...
Det händer inte mycket när det regnar...mat, dricka, kaffe och lite extra mat.
Vi var och åt på en helt UNDERBAR restaurang tillsammans med Milks faster och hennes man och kompisar igår. Det är en restaurang som är byggd som det var förr i Thailand, maten var på gammeldags vis och det går inte att beskriva hur gott det var.
Man fick maten paketerat så som de hade den förr när de gav sig iväg till jobb.
Vilken otrolig känsla det var.
Ångesten ligger ganska nära ytan nu. Det är snart tid att flyga tillbaka till Sverige och vardagen som jag avskyr.
Jag vill inte åka hem och börja äta losec igen. Jag vill inte!
Kram på er!
Pattaya, Bangkok, Visum, shopping....
Vi tog röda faran och drog till Pattaya för att träffa underbara Jessica och Micke. Härliga människor som lever ett liv jag avundas och inspireras av.
Efter en härlig dag i Pattaya tog röda faran oss tillbaka till Rayong där jag snabbt duschade och tog en minibuss till Bangkok. Minibussar är ganska farliga att åka, de kör som galningar...men jag valde detta alternativ då jag redan var sen och visste att farmor väntade på mig i Bangkok.
Tyvärr var denna bussförare ganska saktfärdig och ganska så kis-nödig. Resan in till Bangkok tog istället för ca 1,5 timme, 2 timmar och 45 minuter!
Jag var ganska så irrterad när han stannar för fjärde gången och kissar. Problem med blåsan eller?
Väl framme i Bangkok blev det en god burgare med curly-fries och en öl med Christian, Jenny och Cilla. Det blev lite mer än en öl då Cilla Jenny, jag och Camilla drog till Cheap Charlies....vi blev lite onyktra och med tanke på att jag skulle med farmor till ambassaden morgonen efter var det nog inte så klokt val att dricka till kl 05 på morgonen.
Kl 07.20 vaknade jag, fortfarande ganska onykter. Tog en dusch och drog iväg med farmor til ambassaden. Där var det jobbigare än det någonsin varit att söka visum. Kan bero på alla bärplockare som ansöker för tillfället...de ville veta hur många gånger jag och farmor träffats, senaste gången vi träffades vad gjorde vi då, vad hade vi på oss då? etc etc
Nu är i alla fall alla papper inlämnade och vi hoppas på ett meddelande snart att allt är klart!
Fredag-kvällen somnade jag kl 20 tillsammans med barnen! Vaknade kl 08 lördag morgon för att ge mig iväg till Kambodja och fixa mitt visum. Det gick smidigt och smärtfritt! Marknaden vid gränsen kan mätas med Jaktujack i Bangkok....för att orka ta sig runt hela bör man hyra en liten golf-bil. Det gjorde inte vi....vi promenerade 1,5 timme, shoppade lite och sen körde vi tillbaka till Rayong och drack några frozen margaritas.
Nästa gång ska jag dremot försöka övertala Milk att stanna en natt så vi hinner med lite större del av markaden.
Kram på er!
7 lästa böcker….då är det semester på riktigt!
Jag insåg just att under denna period i Thailand har jag läst ut 7 böcker. Det kan man kalla semester! Jag älskar att läsa och önskar att jag skulle ha mer tid att läsa även i vardagen. Men då är jag för trött, orden går ihop sig och ögonen orkar inte hålla sig öppna.
Idag har vi varit och promenerat en runda på stranden. Det var fullt med folk som fångade maneter. Nyfikna i en strut tittade familjen Thasi ut. Vi var ju tvungna att fråga varför och hur och när och allt det där andra som vi alltid måste fråga..
Det visar sig att det är brännmaneter …som de fångar för att de ska äta dom. De skär bort trådarna som bränns, lägger maneten i någon sorts lake och sen fick jag sluta lyssna för Zimon var på väg ut i vattnet! Imponerande dock att man kan äta maneter det hade jag ingen aning om.
Imorgon ska vi köra till Pattaya, sen ska vi till sjukhuset och ta bort Zimons stygn, sen ska jag och farmor åka till Bangkok för att övernatta hos Jenny och Christian och kunna ta oss till Svenska ambassaden tidigt fredag-morgon för att fixa visum till farmor.
På lördag ska jag åka till Kambodja…de klippte ju av mitt visum i Burma och jag har faktiskt varit för lat för att kontakta ambassaden hemma, känns lättare att åka ut och in igen . Blir ju lite shopping också då de har ett stort utbud av varor vid gränsen.
Nu ska vi duscha och göra oss iordning (dvs borsta håret :)) sen ska vi dra till Cozy Corner...en underbar liten bar med mycket MYCKET goda drinkar!
Kram på er!
Det finns kärlek...sen finns det KÄRLEK!
För många år sedan pratade jag med en "spåtant" via telefon. Hon sa saker till mig då som jag har börjat fundera över nu. Hon pratade såklart mycket om min bror...allt har varit helt rätt! Men hon sa även saker till mig som just nu verkar hända.
Du kommer att få 2 barn (det kan vem som helst gissa sig till)
Du kommer att träffa en man från ett varmt land. (Thailand är lite lagom varmt)
Du kommer att bo i ett vitt hus med staket. (vem vet....snart kanske)
Du måste vara aktsam med flickans hjärta, vilken flicka vet jag inte, men en liten flicka har problem med hjärtat eller lungan...jag vet inte varför jag säger detta men förstår du? (nej jag förstår inte, inte då men nu, nu förstår jag, det var ju Felizia)
Håll koll på ditt högra bröst. (bröstcancer? Jag är noga med att kolla mina bröst...eller jag lovar att jag ska bli bättre!)
Det sista hon sa till mig var "Just remember..you will always be ok" No matter what...you will always be ok" Detta for upp i huvudet på mig när Zimon låg på sjukhuset och tömdes på blod...då tänkte jag för mig själv att han kommer att bli ok för annars skulle inte jag kunna vara ok längre!
När jag pratade med denna dam tyckte jag att det var mest en kul grej att prata med henne. Nu känner jag däremot att jag skulle vilja prata med henne igen. Jag vill höra med henne vad som ska hända :) Jag kanske till och med kan få henne att säga saker som jag vill....kan ju vara så att man lever lite efter vad de sagt. Jag vet inte men hon hade en kuslig koll på saker från förr. Saker som jag inte själv tänkt på under tonåren. Som sagt jag skulle vilja prata med henne igen. Vi får väl se om jag kan få tag på henne....har tappat bort hennes nummer. Hon är från Polen, namnet minns jag inte och hon bor inte i Sverige.
Idag har farmor tagit sig in till Bangkok för att fixa pass. På torsdag kväll ska vi åka in för att kunna ta oss till ambassaden tidigt fredag morgon och fixa med visum. Sen är vi panka och får äta mama resten av resan :)
Det gör inte så mycket, Milk har på dessa 2 månader gått upp nästan 4 kg. Jag har som vanligt i Thailand rasat i vikt, inget vidare då jag vet att jag har så svårt att gå upp igen. Men det är ok och jag är inget benrangel ännu.
Kram på er!
Här kommer några bilder.
Såhär ser barnen ut när de lyckats få tag på babypuder!
Här har ni Milks farfar & farmor nyss hemkomna från farmen.
Det lilla monstret! Han vi älskar ändå!Gasläcka i Rayong.
Idag har vi hållt oss inomhus nästan hela dagen, det har varit någon gasläcka vid ett företag i närheten och eftersom ingen kan säga med säkerhet att det inte är någon fara har jag, fegisen, inte vågat vara ute längre perioder! ( spelar ingen roll eftersom det regnat hela dagen ändå)
Vi har så många tankar och idéer, frågan är bara hur och när vi vågar genomföra dessa. Skulle jag kunna leva i Baan Hoong? I så fall är saken klar, i annat fall måste först arbete skaffas, pengar sparas och planerna sättas i verket.
Jag mår bra av att vara i Baan Hoong, det finns ingen tvekan, men jag är osäker på om min rastlösa själ kommer att hålla sig lugn här om vi stannar längre? Jag är ju en person som måste vara med om nya saker hela tiden, se nya saker och blir snabbt uttråkad av vardagen.
Jag tror starkt på en utbildning, det hade varit bra för mig att få läsa lite. Jag är trött på att bara vilja studera, vill göra ditten och datten men aldrig få tummarna loss ! Vill läsa, har velat läsa ett tag nu och det är dags nu att ta tag i detta. Nu är tiden inne!
Har spenderat mycket tid med Milks mormor denna period och fått veta mycket mer om livet här än vad jag tidigare visste. Milks mammas familj har alltid varit fattig. Jag har länge undrat varför mormor alltid äter efter oss, nu fick jag svaret. Fattiga familjer äter de yngsta först, finns det sen mat kvar äter även de äldre. Men HALLÅ, nu finns det mat så att det räcker! Spelar ingen roll, det är något som sitter i ryggraden.
Milks farfar är också en stålman! Han spenderar 8 timmar ute på farmen och vattnat träden. Han är 74 år gammal (på ett ungefär, tror han) Milk åkte med för att hjälpa honom. Milk klarade 2 timmar sen kom han tillbaka, helt slut. Farfar var där i 8 timmar!! Människorna här är helt UNDERBARA! Jag skulle vilja göra något för att hjälpa dom. Milks morbrors fru syr kläder. Jag har fått sytt upp 22 linnen & 1 kavaj. För detta betalade jag totalt 1500 bath. Hon är superduktig men i Baan Hoong är det ingen som har råd att sy upp kläder. Tänk om man kunde hjälpa henne med lite beställningar hemifrån! Bara lämna en bild på det man vill ha och måtten…klart! Sen skickar hon hem det mot porto! Klockrent!
Hon kämpar just nu med att få ihop 1000 bath för hennes söners skola. 1000 bath= ca 240 kr. Hon har inte kunnat åka hem och hälsa på sin familj på 1,5 år för att hon inte har råd. Jag håller på att avlida när jag hör detta. Vi betalade för killarnas skola då brast hon i gråt. Det är det minsta vi kan göra! De kämpar så hårt och är ändå så lyckliga! Varför kan inte alla i världen leva så! Utan kraven på att ha saker hela tiden?
Visste ni att burmeser inte har något efternamn. Det var det värsta jag hört. Där heter man bara Jessica. Hur kan detta vara möjligt? En kille som går i Milks fasters skola fick skriva in sig när han skulle börja skolan. Har du inget efternamn? Nej. Då hittar vi väl på ett! Helt sjukt.
Regnet det bara öser ner…men det gör inget för livet här är ändå underbart.
Kram på er!
